1.3 C
Osby
2020-11-27
Konst Kultur Läsvärt Regionalt

Diabasbrytning i Gylsboda – del 1

Sten diabas
Vad var det, det vackra svarta som stack upp som ett berg i dagen där i Gylsboda? Svaret på frågan var inte känt på 1800-talet. Men att det var något speciellt, det var lätt att förstå. Vackert gnistrande svart, olik all annan sten som syntes i naturen.

Efter att ha lämnat Gylsboda under några år på 1870-talet för att resa till Tyskland och lära sig konsten att hugga gravstenar försökte sig den driftige mannen på att göra det samma ur berget när han återvände hem till Gylsboda. Eftersom diabasen är väldigt hård var det många misslyckanden innan det blev några gravstenar, men när han lärt sig samarbeta med diabasen växte efterfrågan snabbt på de vackra stenarna. Vid denna tiden bestod Gylsboda mestadels av två gårdar.

Geolog till Gylsboda

Hugo Gerlach som hade stenhuggeri i Varberg fick höra om den svarta stenen och reste med en geolog till Gylsboda. Geologen konstaterade att det var diabas som fanns här. För mellan 900-1500 miljoner år sedan trängde magma upp ur sprickor i jorden. Smala sprickor som tillät magman att kallna och stelna snabbt, något som gjorde diabasen finkornig, tät och hård. Det var detta som skulle bli en av räddningarna från avfolkningen, då många valde att emigrera till Amerika. Med diabasbrytningen kom istället en inflyttning, såväl från andra delar av landet som från andra länder. Man säger ofta lite skämtsamt att det även var bra för att motverka inavel i området, faktum är att efterforskning visat att påståendet inte är helt taget ur luften.

Blomstrande brukssamhälle

År 1890 skrevs kontrakt på att för 2 kr/bortforslad kubik diabas starta brytningen på den delen av berget som låg på Niklassons ägor. Perssons del kom man överens om först efter långa förhandlingar, eftersom hustrun avvaktade med att skriva under kontraktet. Det resulterade i att man kom upp i det dubbla mot vad Niklassons fick. Den stigande efterfrågan gjorde att man sökte vidare och då hittade ådran i Hägghult, det som idag kallas Svarta Bergen. Samhället som växte upp kring diabasbrytningen i Gylsboda visar än idag tydliga spår från tiden då det var upp mot 500 man som arbetade i brottet. Här byggdes arbetarkaserner, disponentvilla, förenings-/missionshus, förmansbostäder, café och bageri. Tre affärer hade man att välja på för inköp av matvaror.

På lördagskvällen spelades det upp till dans på byns välbesökta dansbana. Gylsboda var rustat med egen musikorkester och ett framgångsrikt fotbollslag. Det var helt enkelt ett blomstrande brukssamhälle som växte fram. Det kulturella livet stimulerades. Den första föreningen som bildades var godtemplarlogen Bergfast år 1897. Sedan kom en handelsförening, Blå Bandsföreningen, Gylsboda missionsförening medflera. Stenhuggarfackföreningen och Folkets husföreningen kom att spela en viktig roll i det nybyggarsamhälle som runt sekelskiftet 1900 växte fram.

Harry Martinsson

År 1909 flyttade Betty Olofsson till byn med sina 7 barn. Maken Martin Olofsson anslöt året därpå då han släpptes från fängelset i Karlshamn, svårt sjuk i TBC. Betty försökte försörja familjen med att driva en liten butik samt att som många andra dryga ut kassan med att hyra ut rum till stenarbetarna. Martin dog senare samma år. Efter Bettys ansträngningar för att försöka försörja barnen tog hon beslutet att lämna barnaskaran hos halvsystern Hilda som drev servering i Gylsboda. Betty steg på tåget vid stationen i Gylsboda och påbörjade sin resa mot Amerika, för att aldrig återvända. Ett av de sju barnen hette Harry. Den lille gossen började sin skolgång i Ubbaboda, tågandes tillsammans med de andra barnen som ett pärlband utmed det gamla brottet i Gylsboda och fortsatte stigen genom skogen för att ta sig till skolan.

Detta beskriver Harry Martinson senare i sitt nobelprisbelönade verk Nässlorna Blomma:
“Vart barnen än gingo för att leka öppnade sig avgrundsdjupa stenbrott svartmyllrande av män med dynamit i händerna. Deras munnar voro fyllda av eder, sånger och väldiga försäkringar. Det dånade om dessa mäns liv. De gingo där nere i stenklyftorna som Klippiga bergens rövare i Inez’ bok. De borrade in järnkäppar i berget; slog ner dem med släggor och så sköt de. ‘Eld i berget!’ skrek de och klungade ihop sig i passet. Då dånade det där nere och stationssamhället gungade till. Så var det varje dag, hela dagen. Överallt var förbjudet att gå. Landskapet var uppfläkt och urholkat. Stenbrotten gapade i skogarna. Det luktade av kolstybb och olja, vinschångan stod i moln kring vinschhusen. Nästan varje människa skrek: Se opp! Se opp! Familjen bodde nu i ett gult hus. Det låg på randen av ett stenbrott som kallades Stora Sibirien och under svåra sprängningar var det till och med utsatt för stenregn. Därför hade man nu luckor för de fönster som vette år ‘brotten’ till.” (Ur Nässlorna Blomma 1935).

Text: Pia Lindberg, Sliperiet Gylsboda

Källor: Boken ”Stenindustrins historia i Örkened åren 1890-1980”, intervjuer med olika stenarbetare och häftet ”Gylsboda by- ett brukssamhälle växte upp runt stenbrottet”.

Relaterade inlägg

En berättelse bakom varje bild

admin

Alla skulle ta fram sitt eget alter ego

admin

På kryssafton med Peter Zejlon

Ingela Lindström

Hemsidan använder cookies för att optimera din användarupplevelse. Vi utgår från att du godkänner detta men du kan välja att lämna oss om du önskar. Acceptera Läs mer