En kvarn

0

Efter elva pappigt överentusiastiska utrop har barnen slutat släppa blicken från skärmskenet i baksätet. I stället svarar de ironiskt i kör: ”Wow, pappa. En kvarn till…”.

Med vildsinta vindrutetorkare flyter vi fram på vägen på Ölands östsida. En ötur med otur, i alla fall vädermässigt. Vi är på väg mot nordväst för att kolla konungens sommarstuga, inspektera Borgholms slottsruin och testa kroppkakor. Ovanför oss är himlen grumligt grå som en utblandad Treo och molnen kastar vatten som ölstinna tyskar på Oktoberfest.

Det är i början av juli och hittills har solen varit lika sällsynt som genomtänkta uttalanden från en viss brandgul president. Jag förvånas över vilket gott humör jag lyckas upprätthålla med tanke på vilken gnälleröv jag oftast är i blidväder. Jag tror att det har med mitt resesällskap att göra. För trots att barnens kvarnintresse är något svalt studsar de entusiastiskt ut i hällregnet då vi stannar till vid en rad kvarnar som man, på egen risk, får besöka.

På murkna trappsteg bestiger vi den första och hukar oss in till mjölnarens snåla arbetsutrymme. Det lilla ”rummet” domineras av en rejäl kvarnsten som barnen genast försöker klättra upp på men förhindras av hönsmamma och hönspappa Björk. På träväggarna kan man ta del av ungölänningars skrivkonst. ”Jörgen Josefin”, ”Jenny är prostituerad (fast med det där andra ordet som den före detta finansministern svänger sig med)”, ”Ölands IF rules” och så vidare. Imponerande många skribenter har valt att fatta sig kort och koncist genom att nöja sig med att rista in det klassiska enstaviga ordet för den manliga stoltheten.

Vi lämnar läsfesten och rör oss som en enda stor organism, tätt hopträngda under ett gemensamt paraply, mot en runsten som rests på andra sidan vägen för en förskräcklig massa år sedan. Någon tapper krigare hade tydligen krigat slarvigt och således avlidit av ett slag vid något slags slag och förtjänade därför en sten med en massa krumelurer. Med regnblöta fingrar förevigar vi barnen framför stenen innan vi hastigt stoppar tillbaka iphonen dit vätan ännu inte nått och tar en kort joggingtur tillbaka till bilen.

Den fuktiga färden fortsätter och framför oss uppenbarar sig plötsligt Borgholms slottsruin i all sin pampighet. Vi väljer att spara ruinen och rattar i stället mot Solliden för att stilla kaffeabstinensen som har börjat göra sig påmind.  På Kaffetorpet, med anor från sent 1800-tal, har man, in i minsta detalj, lyckats bevara känslan av det förra sekelskiftet genom tidstypiska kläder, porslin och möbler. När fikan ska betalas märker jag dock att man misslyckats med en detalj. Priserna är allt annat än tidstypiska. Snarare futuristiska.

Halvt barskrapade efter den kungliga kaffetåren plaskar vi vidare mot entrén in till själva slottsparken. Där möts vi av en skylt författad av Tjabo himself. Han förklarar att han tvingas avkräva oss undersåtar en ”liten” avgift om vi vill stövla runt på hans ägor. Apanaget är tydligen för klent om man också förväntas hålla fint i sina trädgårdar. Det ständiga strilandet hjälper oss att ta beslutet att inte bekosta majestätets Roundup. Vi vänder på klacken och styr i stället stegen mot den maffiga slottsruinen.

Mellan skurarna och mellan murarna påbörjar vi vår rundvandring i det som en gång var ett mäktigt slott tills någon råkade tutta fyr på det. När det, på borggården, börjar blåsa börjar min blåsa påminna mig om kaffet med påtår som dracks en halvtimme tidigare. På jakt efter en ruinurinoar vecklar jag upp en turistkarta och försöker vilset förstå väderstreck. Efter att ha vridit kartan några varv uppenbarar sig en toaskylt i periferin och jag lyckas med nöd och näppe undgå ytterligare ovälkommen väta.

Tillbaka i bilen märker vi att familjens sammanlagda blodsockernivå har krupit under minusstrecket. Vi gasar därför mot ”Evas kroppkakor” som enligt ryktet och den lilla ledtråden i restaurangnamnet serverar just kroppkakor. Orutinerade i kroppkakebranschen och ursinnigt hungriga beställer både frun och jag den största portionen som består av tre kakor var. Smörblanka, badande i ovispad vispgrädde och med en hög lingonsylt i ena hörnan står de plötsligt framför oss och dallrar lite klädsamt. Jag kastar mig över den första bollen som snart är ett minne blott. Min nyss hungriga mage sneglar frågande upp på mig och undrar vad i hela friden det där var. En kaka stor som en liten tennisboll ger en kebabpizzamättnad och två ligger kvar på tallriken och glor på mig som Marty Feldman-ögon.

Tappert tuggar jag i mig en andra innan jag tvingar på barnen smakprov från den tredje. Med mitt mått mätt megamätt reser jag mig och vinglar bort till kassan, nöjd efter en lyckad kroppkakedebut. Det var gott och de fyllda degklumparna fyllde med råge sin funktion.

I det bibliska domedagsregnet kör vi sedan tillbaka till vår stuga, slänger oss på sängarna och vilar middag, bläddrandes i turistbroschyrerna, läsandes om Öland – ön med solgaranti.    

Om du vill ta del av fler av Daniel Björks texter kan vi tipsa om att det finns en hel massa på:

danielidrakaberga.se och naturligtvis i kommande nummer av denna tidning.

[/vc_column_text][/vc_column][/vc_row]]]>

About author

Your email address will not be published. Required fields are marked *