4.7 C
Osby
2019-12-15
Krönika

En välgörande mustasch

Jag stirrar häpet  i badrumsspegeln innan jag blygt slår ner blicken. Nyss, i en surrande virrvarrig rakapparatsmassaker, regnade ögonfranslånga skäggstrån likt tusentals spindelben från mitt anlete. Vintervit hy som gör sig bäst bakom ett tryggt skägglager lyser nu upp badrummet. I handfatet ligger en vitgråbrunsvart hopsamlad hårklump inte helt olik en åldrad mullvad i framstupa sidoläge. Jag samlar mod och tvingar mig möta synen i spegeln. Där beskådar jag ett halvförtvivlat mansansikte ganska likt mitt men med en helt ny mexikansk look.

Låt mig börja från början.

Då november nalkades skrev en onödigt lång arbetskamrat på vårt intranät: ”Hur är det nu mina herrar (och eventuella damer med anlag), kör vi Movember från och med måndag eller?”. Jag förstod ingenting. Movember …kan det ha med att flytta att göra (move…engelska, alltså)? Då jag frågade kollegan, som vi kan kalla Nartim, tittade han på mig som om jag var från Sjöbo. Tydligen är ”movember” ett begripbart begrepp för gemene man, men då är jag uppenbarligen inte gemen. Man är jag dock och det är tydligen en bra förutsättning för att movember ska lyckas. Det handlar nämligen om att odla mustasch vilket jag inte tycker det där lilla m:et signalerar särskilt tydligt. Med den logiken skulle man kunna kalla maj för gaj för det är då man börjar grilla.

Jag bestämde mig i alla fall för att hoppa på mustaschtåget och att jag nu skulle försöka skapa en präktig pjäs under näsborrarna. Inte bara för att sätta andra herrkollegor på plats utan för att projektet utmynnar i en välgörande ”snyggast mustasch-omröstning” på Glimåkra Folkhögskola. En omröstning där varje röst på valfri mustasch (min helst då) inbringar pengar till Cancerfonden och deras livsviktiga kamp mot prostatacancer. Och man får rösta hur många gånger man vill på sin favorit (se parentesen ovan).

En annan något petig kollega, som vi kan kalla Le Vadid, muttrade tidigt om att jag fuskade mig genom månaden genom att rebelliskt bära helskägg (som jag visserligen ämnade raka bort mot slutet). Reglerna kräver egentligen att man börjar från noll den första november för att omgivningen sedan ska få följa mustaschen från fjunig födsel till fullfjädrad snorbroms.

Tillbaka till nuet.

Med en vecka kvar av mörka november står jag nu här framför min spegel, skägglös och blank sånär som på mina sydländska morrhår. Målbilden har hela tiden varit en argsint hård biker-mustasch à la James Hetfield i Metallica, helt i linje med min omtalat tuffa framtoning. I stället ser jag, med min vassa haka, ut som valfri broder ur brödraskaran Dalton i Lucky Luke. Jag backar in i sovrummet och ser att man på avstånd kan tro att en skogssnigel klamrar sig fast mellan näsa och läpp.

En vecka ska jag väl stå ut. Frågan är hur resten av familjen ska reagera. Sonen Johan är den första jag möter och han tittar på mig som om jag är ett klurigt matteproblem innan han brister ut i ett förnedrande skratt och insisterar på att få dra i mustaschen för att den tydligen ser för osannolik ut för att inte vara en mustaschprotes.   

Dottern Hanna deklarerar tydligt och strängt att jag inte på några villkor får visa mig kring Glimåkraskolan där risken finns att hennes vänner ser mig (vilket givetvis sporrar mig att uppfinna ärenden dit). Eftersom Hanna har en räv bakom örat (efter sin mor) får hon plötsligt något lömskt i blicken och föreslår att jag ska klä ut mig innan jag outar min nya look för mamma Björk. Vi rotar i utklädningslådan efter attiraljer som kan mexikanisera mig utöver muschen men tvingas snart ge upp. ”Mormor har allt! Spring in till henne!”, föreslår dottern och jag hoppar genast i foppatofflor och löper tjugofem meter till grannhuset. Och givetvis har svärmor både sombrero och poncho.

I stallet står Anna med ryggen emot och fyller på vatten i en hink. Jag ställer mig i stallgången, tufft bredbent och med armarna i kors över en uppblåst bröstkorg och förbereder ett: ”Hola Senora! Te quiero!” (”Hej frun! Jag älskar dig!”). Hon vänder sig om men innan jag hinner vädra min bristfälliga spanska utstöter hon ett skrik som får mustaschen att fladdra. ”Fan va’ du skräms…och hur fan ser du ut!?”, säger hon sedan ovanligt svordomligt för att komma från henne. I nästa stund ler hon skeptiskt och antyder att hon knappt kan titta på mig och att mustaschveckan lär bli helt pusslös.

Jag får väl trösta mig med att jag kommer att lägga fruns julklappspengar på att tokrösta på min egen mustasch.

Har ni också någon vars julklappspengar gör sig bättre hos Cancerfonden? Gå gärna in på cancerfonden.se och lämna ett välgörande bidrag.

       

Om du vill ta del av fler av Daniel Björks texter kan vi tipsa om att det finns en hel massa på:

danielidrakaberga.se och naturligtvis i kommande nummer av denna tidning.

[/vc_column_text][/vc_column][/vc_row]]]>

Relaterade inlägg

Stressad hjärna – stressad kropp

Ingela Lindström

Att fostra en matte

info@espressoreklam.se

En kvarn

Ingela Lindström

Hemsidan använder cookies för att optimera din användarupplevelse. Vi utgår från att du godkänner detta men du kan välja att lämna oss om du önskar. Acceptera Läs mer