Modern som  fick tio års  straffarbete

Modern som fick tio års straffarbete

0
Hustru Bengta Bengtsdotter i lilla byn Kilinge såg ut att leva ett normalt familjeliv. Hon och maken Nils Trulsson hade varit gifta i nästan 15 år och hade fyra barn ihop när Bengta häktades och dömdes för att försökt förgifta sin make. Straffet blev 10 års straffarbete efter att först ha fått 28 dagar på ”vatten och bröd”.

Domen kom i januari 1856 och någon månad senare skrevs Bengta in vid centralfängelset på Norrmalm i Stockholm, beläget ungefär där Norra Bantorget ligger idag.

De flesta av fångarna hade dömts för lösdriveri och prostitution och var så kallade arbetsfångar. Arbetsfängelse kallades avdelningarna som var för lösdrivare och andra som inte kunde försörja sig eller betala skatt. Fångarna skulle arbeta och på det sättet hållas i Herrens tukt och förmaning.

På fängelset fanns också straffångar som dömts för stölder, mord eller förgiftningsbrott som i Bengtas fall. De var dömda till den strängare formen av fängelse, straffarbete. Avdelningarna för dessa fångar kallades ibland för tukthus eller straffarbetsfängelse. Totalt fanns det ca 300 kvinnor samlade i ett tiotal rum.
I kyrkboken står det att Bengta flyttades ”till Tukthus, 1856”. Bengta satt större delen av sin strafftid i rum nummer 4. Fångarna förvarades i stora rum med minst ett 40-tal kvinnliga fångar samtidigt.

Fångarna fick hela och rena kläder som de själva förväntades laga vid behov. ”Bostaden” skulle vara ren och ”luftig” och de fick ersättning för det arbete som de tvingades utföra. Arbetstiden var ”från kl. 5 om morgonen till kl. 8 om aftonen med vissa stunders hvilotid”.
Fångar indelades i olika klasser beroende på vilken typ av brott de straffades för. De som arbetade bra och var välartade kunde få det något bättre. De som var lata eller begick brott inom fängelset kunde straffas med tyngre arbete, kroppsaga, mörk eller ljus cell under längre tidsintervall. På arbets- och straffängelset Norrmalm bestod arbetet i huvudsak av tillverkning av kläder. Fångarna beredde ull, häcklade lin, spann, sydde och stickade strumpor.

Bengta var inte ensam om brottet där hon försökt förgifta sin make. Pigan Nilla Niklasdotter som arbetade hos Bengta och Nils familj dömdes för medhjälp till förgiftningsbrottet. Hon dömdes till tre års straffarbete och tillbringade sina tre år i rum nr 3 på samma fängelseanstalt. Nillas fångrum hade så många som minst 53 st personer vid nattvardstillfället den 16 september 1857. Det måste ha varit trångt.
Prästen har noga antecknat när respektive fånge tog emot nattvarden. Bengta är noterad tretton gånger under sin strafftid och de sista åren kan man se att hon var en av få fångar som suttit längre än fem år i fängelset.

Varken Nilla eller Bengta var tidigare straffade. Ingen av dem kunde skriva, men båda kunde läsa skriven text. De hade också uppfört sig ”Godkändt” under sin fängelsetid. Nilla släpptes 1859 och Bengta fick sitta kvar till 1866. Det är oklart om Bengta fick träffa sina barn under fängelsetiden, men barnen var små och till Stockholm var det långt. När Bengta häktades var äldste sonen Jöns 12 år gammal och yngsta dottern Karna 6 år. Den förgiftade maken verkar ha klarat sig bra för han överlevde och tog hand om barn och gård. Några år in på Bengtas strafftid utverkade Nils skilsmässa. Året efter, 1863, flyttade han till Tjörnarp med en granndotter i Kilinge som tjänat som piga hos honom och barnen. De gifte sig och åkte till Amerika.

Barnen hade växt upp och flyttat hemifrån när Bengta väl återkom till nordöstra Skåne. Sönerna har gift sig och fått familjer och verkar ha fungerat väl i bygdemenskapen. Kanske var det den lilla sex-åriga Karna som for mest illa av moderns långa frånvaro.

Karna var nämligen den som har svårast att leva ett ordentligt ordnat liv med flera barn födda utanför äktenskapet. Hon hade bosatt sig i litet torp med sina barn och något år efter avtjänat straff flyttade modern in. Kanske kunde Bengta passa barnbarnen medan Karna ordnade försörjning åt den växande familjen.

Pigan som dömdes för medhjälp, Nilla, hade svårt att återgå till ett vanligt liv. Hon flyttade in hos sin bror med familj i Färeköp och arbetade som piga i det lilla torpet under många år. Hon födde en oäkta son som döptes till Nils. När sonen växt upp till ung man och sökte drängtjänster nedåt Kristianstadslätten tog Nilla ut flyttattest till Vinslöv. Där skrivs hon aldrig in i församlingen och hennes vidare öden är okända.

Bengta dog 30 juni år 1900 och även då noterade prästen förgiftningsbrottet som hon sonat flera decennier tidigare.

Text: Anette Blidberg

]]>
About author