4.6 C
Osby
2020-01-29
Krönika

När det var fint att rapa – Sed och skrock kring bordets nöjen och etikett

När det var fint att rapa

Den hedervärde handelsmannen Samuel Kiechel från den sydtyska staden Ulm gjorde år 1586 en affärsresa genom Sverige, och förde då på lediga stunder en ganska utförlig dagbok över sina upplevelser i det exotiska nordlandet. Han är den förste som har gett en osminkad skildring av svensk hemkultur i allmogemiljö, och så här beskrev han den mättliga lyx som renässansens smålandsbönder omgav sig med:

”Rummen är inte brädfodrade och mellan stockarna bestrukna med kogödsel. Kök, kammare och sovrum samt allt vad som till hushållet hör ryms uti ett enda rum, och i stället för kakelugn använder de bakugnen. I den gör de upp eld tre timmar före daggryningen, så detta rum är så varmt att hustrun, barnen, tjänstefolket även vintertid kan gå kring i bara linnet.

På bänkarna som är täckta med halm sover drängar och pigor. Främmande gäster får ligga på golvet, men vill värden visa dem en särskild ära låter han dem ligga på bordet. Jämte hundar, katter, höns och duvor, som betyder mindre, hålla de i rummet också kalvar, lamm, getter och därtill grisar, som vanligen har sin plats mitt i stugan och slickar en i ansiktet nattetid när man ska sova.

Då således människor och djur vistas i samma rum, kan man föreställa sig vilken angenäm doft där måste vara, eftersom luften ingenstädes går ut,om man inte öppnar dörren. En främling blir av den dåliga luften mättare än av den bästa måltid.”

Inte desto mindre satt förstås her Kiechel stundom till bords med svenskar och gjorde då iakttagelser om våra förfäders bordskick.
”Husbonden plägar alltid vara den förste vid bordet och sitta vid övre bordsändan, hans hustru vid sidan, och han har rättighet att under måltiden ge ifrån sig en stark rapning eller flera sådana efter varandra liksom hans hustru och barn. Jag tror det är för roa främmande i stället för att behöva tala med dem.”

Om vår vän Kiechel lät sig roas framgår inte av hans dagbok. Däremot kan man av den sist citerade notisen utläsa att smålänningarna verkar vara ganska chevalereska, eftersom frun i huset tydligen fick sitta vid bordet, därtill vid sin makes sida. På många håll i vårt land var det nämligen ännu i slutet av 1800-talet regel att bara männen fick sitta till bords. Fruntimmerna fick stå och äta nere vid bordsändan.

Bo Martinsson
Källa: Man tager vad man haver, J-Ö Swahn

Relaterade inlägg

Höst-pepp

Ingela Lindström

Med våld och emot min vila

Ingela Lindström

Om “att råka i olycka”

Ingela Lindström

Hemsidan använder cookies för att optimera din användarupplevelse. Vi utgår från att du godkänner detta men du kan välja att lämna oss om du önskar. Acceptera Läs mer