När tågen kom till byn

0

Det går knappast  att överskatta hur viktig utbyggnaden av järnvägen i slutet av 1880-talet var för Sveriges utveckling. Fram till denna tid fanns endast några få städer samt några marknadsplatser vid de större landsvägarnas knutpunkter. Nästan varje station längs spåren växte till nya samhällen, köpingar eller rent av städer med affärer, industrier och skolor. I nordöstra Skåne började allt på ett stormöte i Kristianstad den 13 oktober 1883.

I nordöstra Skånes skogsmarker fanns stora naturtillgångar i form av timmer och sten, men de hopplöst usla transportmöjligheterna gjorde dessa svåra att exploatera. För att underlätta transporterna och utveckla verksamheten diskuterades länge möjligheten att bygga en järnväg. Redan på 1850-talet var de första ångloken igång i Sverige och bygget av stambanan med de nya järnvägssamhällena Hässleholm, Hästveda, Osby och Älmhult under 1860-talet gav säkert inspiration. 1865 invigdes även linjen till Kristianstad, men att bygga järnväg genom ödemarkerna i nordost dröjde. 1876 tog Hjärsås kommun upp frågan men förslaget röstades ner. Initiativet kom slutligen från en grupp intressenter som lördagen den 13 oktober 1883 samlades till ett välbesökt möte i Kristianstad. Där beslutade man om att försöka bygga en järnväg och en interimsstyrelse bildades och fick i uppdrag att söka nödvändiga tillstånd.

År 1884 började man sälja aktierna till Kristianstad-Immelns Jernvegs Aktiebolag. Man ansåg sig behöva 703 500 kr och sålde aktier för 100 kr styck. Den 3 december 1885 invigdes järnvägen och redan våren 1886 var linjen förlängd till Sibbhult. Slutligen nådde man stambanan i Älmhult 1909. Invigningen av sträckan Sibbhult-Glimåkra 30 augusti 1886 hölls i Glimåkra kyrka och den lokala dikterskan Blinda Bengta hade skrivit en sång för tillfället: ”O, Herre Gud välsigna den nya vägen så, att allas gagn och glädje han framgent bliva må. Från olycksfall och faror beskydda en och var, som där i redig avsikt arbetar eller far.” När väl möjligheten att transportera stenen från brotten fanns gick exploateringen explosionsartat. Efterfrågan på den svarta graniten var stor. Det började i Jedenryd där brottet öppnades den 23 mars 1890 och två dagar senare i Brännskulla. Från hela Sverige kom hundratals arbetare för att arbeta i bergen.

Samma år som järnvägen invigdes sattes ångbåten ”Framåt” i trafik på sjön Immeln av företaget Immelns Ångslup AB och på så sätt fick de tidigare otillgängliga orterna runt sjön bra kommunikationer. Hamnar fanns i Nyteboda, Björkhult, Skärsnäs, Breanäs, Mjönäs, Ebbarp, Ranvik, Rörvik, Skvalparviken och i det nya samhället Immeln. Båten körde passagerare och drog timmer och sten på pråmar. Runt 1910 ersattes Framåt av båten Svea som var i drift till mitten av 1920-talet.

En av de ivrigaste järnvägsförespråkarna i trakten var landstingsmannen Anders Brynolf Nilsson i Sibbhult. Han var i många år direktör för järnvägsbolagets styrelse och var framsynt nog att främja olika entreprenörer att starta företag för att ta tillvara traktens råvaror på bästa sätt. Träskofabriken i Immeln och glasbruken i Sibbhult och Glimåkra är några exempel på stora industrier som etablerades tack vara järnvägen. Glasugnarna slukade mängder av ved och det var därför lämpligt att anlägga glasbruk i dessa trakter.

Text: Anders Blidberg

Bild: Simontorps gårdsarkiv

[/vc_column_text][/vc_column][/vc_row]]]>

About author

Your email address will not be published. Required fields are marked *