Sprida aska

Sprida aska

0

Hästarna är utsläppta  och stallet är mockat. Morgonhöet är uppätet och nu står det fyrbenta gnäggänget och ser uttråkade ut, med mulen mot en mulen himmel, och tuggar bark från träden i hagen. Ett otäckt snötäcke täcker fortfarande det eventuellt ätbara på marknivå.

Själv är jag omgiven av ljuvliga ätbarheter som smördrypande rostmackor med halvsmält ost, kokta ägg med kaviar och den där koppen kaffe som smakar så gott när man har mockat (moccakaffe). Med utsikt över hagen sitter jag vid köksbordet med en uppfläkt morgontidning. Den där lite tjockare lördagsvarianten där handbollsreportageprocenten är något lägre och lämnar plats åt lite annat.

Exempelvis snubblar jag över en liten notis som ger mig ett ämne till denna text. Rubriken lyder: ”Ingvar Kamprads sista vila blir på äng vid gården”. Så otroligt vackert, tänker jag även om jag blir lite förvånad. Jag förstår poängen med att vila på ängen – en älskad plats nära hemmet. Men efter att ha sett alla fina dokumentärer om Ingvar har man insett att hans hem och mest älskade plats var IKEA. Borde inte Ingvar spridas som ett fint damm över Fyndet eller användas som stoppning i en Ektorpssoffa eller läggas i ett platt paket bland platta paket på tag själv-lagret.   

Jag börjar genast fundera på var min aska skulle kunna spridas. Många vill bli spridda till havs. Inte jag. Dels ogillar jag att bli plaskblöt, dels är jag en usel simmare och dels skulle det vara förnedrande att kunna bli förväxlad med algblomning. Då vill jag nog hellre att min aska hälls i en flaska så att jag får guppa på de sju haven som askpost.

Det fina med Ingvars ängsaskspridning är ju att han förenas med, och blir en del av något större – naturen. Själv skulle jag ängslas över alla kryp och fästingar man skulle behöva dela äng med.

Jag älskar böcker och att strosa runt på olika bibliotek och i bokhandlar gör mig lycklig. Kanske kunde jag spridas ut över en bokrea och bli ett märkligt puder på bläddersugna fingrar. Eller ännu hellre blandas ned i tryckfärg för att sedan bli bokstäver i en strålande bok. Risken är ju då att man lika väl kan få spendera evigheten som krystade omskrivningar av älskogsakten i en sliskig Harleqin-roman.

”När jau e’ dö’ vill jau spridas över gräsmattan po Malmö Stadion” sa en av mina fotbollsintresserade trelleborgsvänner när vi var yngre. Låter obekvämt, tycker jag som har noll boll-intresse. Det lär väl dessutom bli svårt att vila i frid om den eviga vilan hela tiden blir störd av hejarklacksvrål och av ett evigt springande av skor med dobbar (när slutade det heta dubbar?). Dessutom skulle man behöva stå ut med en massa dunsande från alla dessa fallande, filmande, frisparksfiskande 90-kiloskroppar som inte hänger med sin motståndare.

Nä, om en fotbollsstadion skulle vara inblandad föredrar jag en askspridning under mer musikaliska förhållanden. Tillsammans med litteratur är just musik min stora passion. Varför inte sprida min aska över en överraskad publik på Ullevi under ännu en sista spelning i Sverige med The Rolling Stones (dom kommer överleva oss alla). Eller kanske kan jag be någon musikalisk vän kladda lite lim på insidan av min akustiska gitarr och låta min aska klibba fast där så att jag blir en del av instrumentet. Kanske skulle han sedan kunna spela Simon and Garfunkels ”Song for the asking”.

Kanske kunde askan helt enkelt läggas i en ask och grävas ner under ett träd – förslagsvis en ask.

På återseende om två veckor om jag inte, till slut, spärrats in på grund av förargelseväckande ordvitsande.

Daniel Björk

  

   

Om du vill ta del av fler av Daniel Björks texter kan vi tipsa om att det finns en hel massa på:

danielidrakaberga.se och naturligtvis i kommande nummer av denna tidning.

[/vc_column_text][/vc_column][/vc_row]]]>

About author

Your email address will not be published. Required fields are marked *